Nytt om forskning
Stöd för KST i vetenskaplig genomgång
Kognitiv stimuleringsterapi, KST, kan ha positiv påverkan inom flera områden för personer som lever med en demenssjukdom. Det konstateras i en utvärdering som gjorts av SBU, statens beredning för medicinsk och social utvärdering.
– Jätteroligt och det här gör att vi känner oss ännu tryggare i vårt arbete med att ta fram en svensk version av KST, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Tidigare i år gav Svenskt Demenscentrum, SDC, myndigheten SBU uppdraget att göra en systematisk översikt om effekten av kognitiv stimulansterapi. SBU identifierade tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvaliteten hos personer som lever med demenssjukdom.
– Vi kan betrakta KST som en av de bättre studerade icke‑farmakologiska insatserna för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC varit i kontakt mer internationella forskare, men också med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att ta fram en systematisk översikt om KST.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotbara. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lättare att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan kring just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
Tidigare i år gav Svenskt Demenscentrum, SDC, myndigheten SBU uppdraget att göra en systematisk översikt om effekten av kognitiv stimulansterapi. SBU identifierade tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvaliteten hos personer som lever med demenssjukdom.
– Vi kan betrakta KST som en av de bättre studerade icke‑farmakologiska insatserna för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC varit i kontakt mer internationella forskare, men också med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att ta fram en systematisk översikt om KST.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotbara. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lättare att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan kring just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
- En systematisk översikt har identifierats som bedömts vara av tillräckligt hög kvalitet för att ligga till grund för resultaten.
- Översikten undersöker effekten av manualbaserad CST i grupp, med fokus på kognitiv funktion, livskvalitet och neuropsykiatriska symtom hos personer med demenssjukdom.
- Resultaten bygger på tio primärstudier. Dessa studier är dock generellt små och saknar långtidsuppföljning.
- Sammantaget tyder resultaten på att CST har en positiv effekt, särskilt på kognition, jämfört med kontrollgrupper.
- Samtidigt betonas behovet av fler och större studier, framför allt med längre uppföljningstid, för att stärka evidensen ytterligare.
Polisen vill bli vassare på att hitta försvunna personer
Nya och spetsigare instrument i jakten på försvunna personer med demenssjukdom.
Det vill Mikael Larsson att polismyndigheten får så snart som möjligt.
– Vi behöver göra det lättare för polisen att få rätt information när någon med demens ska eftersökas, säger han.
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Nytt forskningscenter jobbar brett
Den 28 april invigdes det av Forte utsedda och finansierade centret i Göteborg – Demsam. Banden klipptes av Karin Ahlberg, prefekt vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, och verksamheten vid centret är nu officiellt i full gång.
Karin Ahlberg, prefekt vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, klipper banden under invigningsceremonin.
Demsams styrgrupp: Helle Wijk, Theresa Larsen, Jessica Persson Kylén, Catharina Hägglin, Irene Svenningsson, Ramona Schenell, Madeleine Liljegren, Hanna Falk Erhag och Qarin Lood.
Seniorforskare Ingmar Skoog redogjorde helt kort för de så kallade H70-studierna, som han leder. Det är studier där man undersöker 70-åringar födda vid olika årtal, och sedan följer dem uppåt i åldrarna. Studierna inleddes 1971.
Madeleine Liljegren, postdoktor, fokuserar i sin forskning på hur utemiljöer påverkar hälsa och välbefinnande för äldre personer och personal på särskilda boenden, bland annat inom ramen för projektet Out-fit.
– Det fina är att här kommer excellens och relevans att gå hand i hand. Det är forskning som verkligen kan användas och göra skillnad, sa Karin Ahlberg.
Demsam kommer att arbeta brett med forskning i samarbete med specialistvård, primärvård, akutsjukvård, tandvård, socialtjänst och målgruppen själv – personer med demenssjukdom – för ett personcentrerat och demensvänligt samhälle.
Vikten av samarbete över alla gränser betonades under invigningen av professor Helle Wijk, föreståndare för Demsam.
– Vi vet alltmer om demenssjukdomar när det gäller diagnostik, biomarkörer och prevention, men vi vet fortfarande för lite om hur samhället och vården behöver organiseras för att personer som faktiskt lever med demens ska kunna vara delaktiga, trygga och få sammanhållet stöd i vardagen, sa Helle Wijk.
Under invigningen deltog även ett flertal forskare kopplade till centret, som beskrev sina projekt. Flera studier är redan i gång, bland annat forskning kring utemiljö samt tandvård.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum (SDC), höll också ett kort anförande. Hon tog bland annat upp att SDC ser fram emot att kunna sprida Demsams resultat och modeller framöver, för att på så sätt främja en stark och positiv utveckling mot ett mer inkluderande samhälle.
– Det fina är att här kommer excellens och relevans att gå hand i hand. Det är forskning som verkligen kan användas och göra skillnad, sa Karin Ahlberg.
Demsam kommer att arbeta brett med forskning i samarbete med specialistvård, primärvård, akutsjukvård, tandvård, socialtjänst och målgruppen själv – personer med demenssjukdom – för ett personcentrerat och demensvänligt samhälle.
Vikten av samarbete över alla gränser betonades under invigningen av professor Helle Wijk, föreståndare för Demsam.
– Vi vet alltmer om demenssjukdomar när det gäller diagnostik, biomarkörer och prevention, men vi vet fortfarande för lite om hur samhället och vården behöver organiseras för att personer som faktiskt lever med demens ska kunna vara delaktiga, trygga och få sammanhållet stöd i vardagen, sa Helle Wijk.
Under invigningen deltog även ett flertal forskare kopplade till centret, som beskrev sina projekt. Flera studier är redan i gång, bland annat forskning kring utemiljö samt tandvård.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum (SDC), höll också ett kort anförande. Hon tog bland annat upp att SDC ser fram emot att kunna sprida Demsams resultat och modeller framöver, för att på så sätt främja en stark och positiv utveckling mot ett mer inkluderande samhälle.
35 forskare kritiserar beslut om alzheimerläkemedel
Nyligen avrådde NT-rådet regionerna från att använda det nya svenskutvecklade alzheimerläkemedlet Leqembi. Beslutet kritiseras av 35 ledande alzheimerforskare i en debattartikel i Dagens nyheter.
Leqembi bygger på en antikroppsbehandling som rensar bort beta-amyloid, den grundläggande förändringen vid Alzheimers sjukdom. Läkemedlet godkändes av EU i april 2025 och redan samma år behandlades den första nordiska patienten i Finland. Även i flera andra länder används idag Leqembi men inte i Sverige.
Inte kostnadseffektivt
Den 17 april 2026 avrådde Rådet för nya terapier (NT-rådet) regionerna från att använda Leqembi, det anser läkemedlet vara för dyrt i förhållande till nyttan för patienterna. NT-rådet hänvisar till en hälsoekonomisk analys från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Den visar att behandlingen inte skulle vara kostnadseffektiv ens om läkemedlet var gratis. TLV räknar med höga omkostnader bland annat för att Leqembi behöver ges via dropp varannan vecka på en medicinklinik.
Orimliga antaganden
De 35 alzheimerforskarna bakom debattartikeln i DN kritiserar analysen och menar att TLV:s antaganden är orimliga. Forskarna frågar sig också om beslutet hade blivit detsamma vid en annan diagnos än alzheimer? Trastuzumab vid bröstcancer och ocrelizumab vid multipel skleros (ms) är subventionerade i svensk vård trots jämförbar storlek på effekter och högre kostnader än Leqembi. Vid dessa andra sjukdomar finns det dessutom alternativ sjukdomsbromsande behandling, vilket saknas vid alzheimer.
Plånboken avgör
NT-rådets beslut innebär att den privata plånboken, inte det medicinska behovet, avgör vem som får behandling. De som kan betala, och som uppfyller kriterierna, reser redan i dag till kliniker utomlands. Privat behandling kommer att öka och sannolikt etableras privata kliniker i Sverige menar forskarna. En sådan ojämlikhet tar Sverige normalt avstånd från. Vår vård bygger på principen om lika vård efter behov, inte efter betalningsförmåga.
Bland forskarna som undertecknat artikeln märks professorerna Linus Jönsson, Karolinska institutet, Bengt Winblad, Karolinska institutet och Henrik Zetterberg, Göteborgs universitet.
Läs hela artikeln på DN debatt. Där finns också TLV:s och NT-rådets repliker på forskarnas artikel.
Leqembi bygger på en antikroppsbehandling som rensar bort beta-amyloid, den grundläggande förändringen vid Alzheimers sjukdom. Läkemedlet godkändes av EU i april 2025 och redan samma år behandlades den första nordiska patienten i Finland. Även i flera andra länder används idag Leqembi men inte i Sverige.
Inte kostnadseffektivt
Den 17 april 2026 avrådde Rådet för nya terapier (NT-rådet) regionerna från att använda Leqembi, det anser läkemedlet vara för dyrt i förhållande till nyttan för patienterna. NT-rådet hänvisar till en hälsoekonomisk analys från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Den visar att behandlingen inte skulle vara kostnadseffektiv ens om läkemedlet var gratis. TLV räknar med höga omkostnader bland annat för att Leqembi behöver ges via dropp varannan vecka på en medicinklinik.
Orimliga antaganden
De 35 alzheimerforskarna bakom debattartikeln i DN kritiserar analysen och menar att TLV:s antaganden är orimliga. Forskarna frågar sig också om beslutet hade blivit detsamma vid en annan diagnos än alzheimer? Trastuzumab vid bröstcancer och ocrelizumab vid multipel skleros (ms) är subventionerade i svensk vård trots jämförbar storlek på effekter och högre kostnader än Leqembi. Vid dessa andra sjukdomar finns det dessutom alternativ sjukdomsbromsande behandling, vilket saknas vid alzheimer.
Plånboken avgör
NT-rådets beslut innebär att den privata plånboken, inte det medicinska behovet, avgör vem som får behandling. De som kan betala, och som uppfyller kriterierna, reser redan i dag till kliniker utomlands. Privat behandling kommer att öka och sannolikt etableras privata kliniker i Sverige menar forskarna. En sådan ojämlikhet tar Sverige normalt avstånd från. Vår vård bygger på principen om lika vård efter behov, inte efter betalningsförmåga.
Bland forskarna som undertecknat artikeln märks professorerna Linus Jönsson, Karolinska institutet, Bengt Winblad, Karolinska institutet och Henrik Zetterberg, Göteborgs universitet.
Läs hela artikeln på DN debatt. Där finns också TLV:s och NT-rådets repliker på forskarnas artikel.
NT-rådet säger nej till Leqembi
Idag kom NT-rådets besked om läkemedlet Leqembi (Lecanemab), och efter en sammanvägd bedömning är rekommendationen till regionerna att inte använda läkemedlet vid Alzheimers sjukdom.
Orsaken till att rådet inte rekommenderar läkemedlet Leqembi är att det inte bedöms vara kostnadseffektivt. I sitt utlåtande skriver NT-rådet att ” En förhandling med företaget har genomförts men den gav inte tillräckligt resultat avseende kostnadsreducering.”
I sin bedömning uppskattar NT-rådet årskostnaden för enbart läkemedlet för en person som väger mellan 70 och 100 kilo till omkring 380 000 kronor.
Utöver det tillkommer kostnader för att ge läkemedlet till patienten, något som behöver göras via dropp var fjortonde dag av personal på en vårdinrättning.
Kostsamt att ge
NT-rådets rekommendation grundar sig bland annat på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) hälsoekonomiska bedömning som kom i december 2025.
– TLV:s rapport beskriver hur nyttan med behandlingen förhåller sig till de kostnader som behandlingen medför, det vill säga om den är kostnadseffektiv. Det finns osäkerheter i underlaget, så som vilken nytta behandlingen ger på längre sikt och vad det kostar att ge läkemedlet på sjukhus, sa TLV:s enhetschef Martin Moberg i ett pressmeddelande i samband med att bedömningen var klar.
I rapporten pekade TLV på att även om Leqembi efter 18 månaders behandling har en liten positiv effekt för patienterna, i form av minskad kognitiv försämring, så saknas tillförlitliga data på hur effekterna blir efter det.
Sammanlagt bedömer TLV att kostnaderna för behandling med Leqembi landar på någonstans mellan 3,6 och 4,5 miljoner kronor per patient och så kallat kvalitetsjusterat levnadsår (QALY). QALY är ett mått som kombinerar livskvalitet och livslängd, och det är det vanligaste måttet vid hälsoekonomiska bedömningar.
Kostnaderna kan förändras
Kostnadsbilden kan komma att förändras framöver. Bland annat utvärderar den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA nu behandling med glesare underhållsdosering av Leqembi. Skulle metoden att ge läkemedlet via injektioner som patienten kan få i hemmet bli godkänd påverkar det distributionskostnaden avsevärt.
Text: Karin Nyman, foto: Eisai
Läs mer
NT-rådets rekommendation i sin helhet »
Mer om TLV:s bedömning »
Orsaken till att rådet inte rekommenderar läkemedlet Leqembi är att det inte bedöms vara kostnadseffektivt. I sitt utlåtande skriver NT-rådet att ” En förhandling med företaget har genomförts men den gav inte tillräckligt resultat avseende kostnadsreducering.”
I sin bedömning uppskattar NT-rådet årskostnaden för enbart läkemedlet för en person som väger mellan 70 och 100 kilo till omkring 380 000 kronor.
Utöver det tillkommer kostnader för att ge läkemedlet till patienten, något som behöver göras via dropp var fjortonde dag av personal på en vårdinrättning.
Kostsamt att ge
NT-rådets rekommendation grundar sig bland annat på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) hälsoekonomiska bedömning som kom i december 2025.
– TLV:s rapport beskriver hur nyttan med behandlingen förhåller sig till de kostnader som behandlingen medför, det vill säga om den är kostnadseffektiv. Det finns osäkerheter i underlaget, så som vilken nytta behandlingen ger på längre sikt och vad det kostar att ge läkemedlet på sjukhus, sa TLV:s enhetschef Martin Moberg i ett pressmeddelande i samband med att bedömningen var klar.
I rapporten pekade TLV på att även om Leqembi efter 18 månaders behandling har en liten positiv effekt för patienterna, i form av minskad kognitiv försämring, så saknas tillförlitliga data på hur effekterna blir efter det.
Sammanlagt bedömer TLV att kostnaderna för behandling med Leqembi landar på någonstans mellan 3,6 och 4,5 miljoner kronor per patient och så kallat kvalitetsjusterat levnadsår (QALY). QALY är ett mått som kombinerar livskvalitet och livslängd, och det är det vanligaste måttet vid hälsoekonomiska bedömningar.
Kostnaderna kan förändras
Kostnadsbilden kan komma att förändras framöver. Bland annat utvärderar den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA nu behandling med glesare underhållsdosering av Leqembi. Skulle metoden att ge läkemedlet via injektioner som patienten kan få i hemmet bli godkänd påverkar det distributionskostnaden avsevärt.
Text: Karin Nyman, foto: Eisai
Läs mer
NT-rådets rekommendation i sin helhet »
Mer om TLV:s bedömning »
Professorn vill ”maksa” livet för så många som möjligt
Fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning. De fyra delarna är grunden till MAKS, en strukturerad behandlingsmetod för personer med demenssjukdomar.
– Det som driver mig är att förbättra livsvillkoren för människor med demens, säger professor Elmar Grässel.
Redan som ung forskare i höjd med Tysklands återförening år 1990, började Elmar Grässel fokusera på åldrande, geriatrik och sjukdomar inom demensspektrumet. Arbetet med gruppbaserade och icke-farmakologiska terapier påbörjades dock några år senare och lade grunden till vad som kom att bli MAKS, en multimodal behandlingsmetod som kombinerar olika interventioner och som tillsammans har visat sig kunna förbättra livskvaliteten hos demenssjuka.
– Människan har genom historien alltid varit aktiv i rörelse, i samspel med andra och i vardagliga uppgifter. Det är egentligen de egenskaperna, ända sedan homo erectus, som har gjort människan till människa, säger Elmar Grässel.
Fyra grundpelare
Förkortningen MAKS indikerar att metoden vilar på fyra grundpelare; kognitiv stimulering, fysisk aktivitet, social interaktion och vardagliga aktiviteter. Tillsammans ska de så långt det är möjligt bevara individens förmågor så länge som möjligt.
– Vi vill att människor ska vara så mentalt pigga som möjligt, så länge som möjligt, för att kunna njuta av sina liv.
Elmar Grässel är kritisk mot att vårdens riktlinjer som ofta är endimensionella och domineras av medicinska behandlingar, trots att icke-farmakologiska och flerskiktade metoder som exempelvis MAKS har dokumenterad effekt på deltagarna.
– Här gäller det att vi arbetar evidensbaserat. Eller som man brukar säga inom vetenskapen, att mäta är att veta. Annars är det bara åsikter.
Digitala bakträffar i Mexiko
MAKS-metoden har enligt Elmar Grässel visat sig vara såväl kostnadseffektiv som skalbar till flera sammanhang, från fysiska träffar på äldreboenden till digitala grupper. Främst har metoden fått stor spridning i Tyskland, men den används numera även i Kina, Norge och Mexiko.
– I Mexiko vet jag att de har digitala träffar via mobiltelefonen, där deltagarna till exempel bakar tillsammans. Så metoden fungerar fint i bägge formerna. MAKS har även visat sig minska depression, samt beteendemässiga och psykologiska symptom vid demens.
Över 200 upplägg
Elmar Grässels forskning och resultat kring MAKS finns i princip tillgängligt för vem som helst att ta del av. Men för att säkerställa kvaliteten för de som tänker tillämpa metoden professionellt så finns det en tredagarsutbildning för vårdpersonal som ger en certifiering som gäller i tre år.
Det finns standardiserat material framtaget med manualer och över 200 upplägg för olika aktiviteter.
– Egentligen är MAKS inget nytt eller spektakulärt. Metoden bygger på vad människan har gjort under miljontals år.
Text: Juan Martinez
Redan som ung forskare i höjd med Tysklands återförening år 1990, började Elmar Grässel fokusera på åldrande, geriatrik och sjukdomar inom demensspektrumet. Arbetet med gruppbaserade och icke-farmakologiska terapier påbörjades dock några år senare och lade grunden till vad som kom att bli MAKS, en multimodal behandlingsmetod som kombinerar olika interventioner och som tillsammans har visat sig kunna förbättra livskvaliteten hos demenssjuka.
– Människan har genom historien alltid varit aktiv i rörelse, i samspel med andra och i vardagliga uppgifter. Det är egentligen de egenskaperna, ända sedan homo erectus, som har gjort människan till människa, säger Elmar Grässel.
Fyra grundpelare
Förkortningen MAKS indikerar att metoden vilar på fyra grundpelare; kognitiv stimulering, fysisk aktivitet, social interaktion och vardagliga aktiviteter. Tillsammans ska de så långt det är möjligt bevara individens förmågor så länge som möjligt.
– Vi vill att människor ska vara så mentalt pigga som möjligt, så länge som möjligt, för att kunna njuta av sina liv.
Elmar Grässel är kritisk mot att vårdens riktlinjer som ofta är endimensionella och domineras av medicinska behandlingar, trots att icke-farmakologiska och flerskiktade metoder som exempelvis MAKS har dokumenterad effekt på deltagarna.
– Här gäller det att vi arbetar evidensbaserat. Eller som man brukar säga inom vetenskapen, att mäta är att veta. Annars är det bara åsikter.
Digitala bakträffar i Mexiko
MAKS-metoden har enligt Elmar Grässel visat sig vara såväl kostnadseffektiv som skalbar till flera sammanhang, från fysiska träffar på äldreboenden till digitala grupper. Främst har metoden fått stor spridning i Tyskland, men den används numera även i Kina, Norge och Mexiko.
– I Mexiko vet jag att de har digitala träffar via mobiltelefonen, där deltagarna till exempel bakar tillsammans. Så metoden fungerar fint i bägge formerna. MAKS har även visat sig minska depression, samt beteendemässiga och psykologiska symptom vid demens.
Över 200 upplägg
Elmar Grässels forskning och resultat kring MAKS finns i princip tillgängligt för vem som helst att ta del av. Men för att säkerställa kvaliteten för de som tänker tillämpa metoden professionellt så finns det en tredagarsutbildning för vårdpersonal som ger en certifiering som gäller i tre år.
Det finns standardiserat material framtaget med manualer och över 200 upplägg för olika aktiviteter.
– Egentligen är MAKS inget nytt eller spektakulärt. Metoden bygger på vad människan har gjort under miljontals år.
Text: Juan Martinez
Det här är MAKS
En multimodal och icke-farmakologisk behandlingsmetod för demenssjuka. Målet är att bevara kognitiva och funktionella förmågor så länge som möjligt, samt förbättra livskvaliteten för deltagaren. I praktiken är metoden avsedd för dagverksamhet och äldreomsorgen, men den kan även genomföras digitalt. Studier visar positiva effekter på kognition och psykiskt välbefinnande.
MAKS består av fyra komponenter och genomförs i strukturerade gruppaktiviteter där alla delar kombineras:
- M – Motorik (fysisk aktivitet)
- A – Alltagspraktische Fähigkeiten (vardagliga aktiviteter)
- K – Kognition (tänkande och minne)
- S – Soziale Aktivierung (socialt samspel)
Studie om MAKS som kostnadseffektiv behandlingsmetod inom dagverksamhet:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/32219623/
Generell information om MAKS:
https://www.maks-therapie.de
KI får en halv miljard kronor i gåva till demensforskning
Många forskare vid Karolinska institutet har hört den engagerade entreprenören Leif Lundblad säga "jag vill lösa Alzheimers gåta". Genom den största donationen till ett svenskt lärosäte i modern tid kan de nu driva den ambitionen vidare.
Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer.
– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.
Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.
– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.
Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.
Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer.
– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.
Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.
– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.
Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.
Tufft att hitta rätt stöd för yngre par
Det finns cirka 10 000 yngre personer som har demenssjukdom i Sverige. Ofta lever de med en yrkesverksam partner som ska få livspusslet att gå ihop. Fanny Kårelind, doktorand vid Jönköpings universitet, har studerat hur stödet ser ut för par som lever med demens.
Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.
– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon.
Ekonomisk utmaning för många
Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.
– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.
När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning.
– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.
Föreningslivet kan spela en viktig roll
I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre.
– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet.
Samlande funktion efterfrågas
Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.
– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:
– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.
Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen.
– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.
Text: Juan Martinez
Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.
– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon.
Ekonomisk utmaning för många
Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.
– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.
När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning.
– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.
Föreningslivet kan spela en viktig roll
I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre.
– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet.
Samlande funktion efterfrågas
Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.
– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:
– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.
Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen.
– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.
Text: Juan Martinez
Ålder är mer än bara siffror
70 som det nya 20? Proteinernas betydelse. En mer anpassad vård- och omsorgskedja. Det var några av ämnena som avhandlades när ARC anordnade symposium om det framtida åldrandet.
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Ändrat riskbeteende hos äldre
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Blodprov kan visa organens ålder
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
En sång kan betyda mycket
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Åtta riskfaktorer
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Sämre luktsinne kan tyda på demens
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är vården till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Många upplever mindre ensamhet
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Ändrat riskbeteende hos äldre
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Blodprov kan visa organens ålder
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
En sång kan betyda mycket
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Åtta riskfaktorer
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Sämre luktsinne kan tyda på demens
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är vården till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Många upplever mindre ensamhet
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
Forskningsgenomgång visar hur svåra symptom kan förebyggas
Beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD) är vanliga vid demenssjukdom. För att minska lidandet för personerna är en helhetsstrategi nödvändig. Den slutsatsen drar SBU efter att ha gått igenom forskningen på området.
Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.
Samverkan och kommunikation viktigt
– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.
I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.
Betonar ledarskapet
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.
– Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman
– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.
Text: Magnus Westlander
Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.
Samverkan och kommunikation viktigt
– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.
I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.
Betonar ledarskapet
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.
– Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman
– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.
Text: Magnus Westlander